23:21:32
Om semester o varför slutar det aldrig i verkligheten som det gör i novellerna?
Första semesterveckan har snart gått, vad har jag gjort då? jo... hunnit få lite färg, klippt mig rätt kort, fått massage, hängt framför datorn, lärt mig att begripa mig på min tens-apparat, träffat kompisar, retat upp mig på några, var på gatufesten igår o fick äntligen min efterlängtade sushi, samt tillbringat en del tid i skjuthallen.
Imorgon var det tänkt att jag skulle åka till Umeå, så blir det inte, istället blir det en ny tur till skjuthallen o sen blir det nog en kall öl på altanen, rätt ok det med, men det känns konstigt.
I alla noveller jag läser ordnar det sig alltid på slutet, oavsett om det är en mamma o dotter som det skär sig emellan, ett förälskat par, eller en vänskap, så verkar det inte vara i verkligheten o det känns sorligt, inte för att jag o E hunnit vara vänner särskilt länge eller hunnit odla någon djupare vänskap, men ändå saknar jag den, jag saknar henne. Varför gör jag det? jag har vänner, fina sådana som alltid finns där vad som än händer och med tanke på att jag inte hinner ge dem den tid jag vill så borde jag inte skaffa nya.
Men något fanns hos E som jag hade velat ha kvar. Det kan ha varit hennes förståelse om att vara ensam, nu pratade hon o jag om olika typer av ensamhet men innebörden är den samma, hennes om avsaknad av män min om den ensamhet som skyttet ger mig, den är självvald o det är den som gör mig till en vinnare, när startkommandot ges är jag ensam, ingen annan kan skjuta mina skott, det finns ingen annan som kan göra målet, ta poäng så att vi får stå överst på prispallen, samtidigt finns det ingen annan som det går att skylla på om jag missar final, då är det jag som ska möta omgivningen, ensam ska jag stå och försvara varför jag inte lyckades hela vägen. Då är det ensamt då spelar det ingen roll hur många vänner jag har vilka tränare eller nått, i mina lyckligaste ögonblick är jag ensam o det olyckliga med. Samtidigt är det så jag vill o valt att ha det o jag vet att det inte spelar någon roll om jag vinner eller förlorar jag är samma Vicki ändå. Ändå vill jag att verkligheten ska få sluta som i novellen, jag vill att vår vänskap går att blåsa liv i oavsett hr många som skakar på huvudet åt mig nu o säger att jag är tokig.
Fast just nu finns det inte tid eller kraft att ta itu med det, det få bli sen, nu ska jag träna några ggr till, tvätta/packa handla det sista, hinna träffa några verkliga vänner o sen väntar VM efter det får vi se...Kanske tar jag itu med det då, eller så får det bara vara....
Trevlig helg
Imorgon var det tänkt att jag skulle åka till Umeå, så blir det inte, istället blir det en ny tur till skjuthallen o sen blir det nog en kall öl på altanen, rätt ok det med, men det känns konstigt.
I alla noveller jag läser ordnar det sig alltid på slutet, oavsett om det är en mamma o dotter som det skär sig emellan, ett förälskat par, eller en vänskap, så verkar det inte vara i verkligheten o det känns sorligt, inte för att jag o E hunnit vara vänner särskilt länge eller hunnit odla någon djupare vänskap, men ändå saknar jag den, jag saknar henne. Varför gör jag det? jag har vänner, fina sådana som alltid finns där vad som än händer och med tanke på att jag inte hinner ge dem den tid jag vill så borde jag inte skaffa nya.
Men något fanns hos E som jag hade velat ha kvar. Det kan ha varit hennes förståelse om att vara ensam, nu pratade hon o jag om olika typer av ensamhet men innebörden är den samma, hennes om avsaknad av män min om den ensamhet som skyttet ger mig, den är självvald o det är den som gör mig till en vinnare, när startkommandot ges är jag ensam, ingen annan kan skjuta mina skott, det finns ingen annan som kan göra målet, ta poäng så att vi får stå överst på prispallen, samtidigt finns det ingen annan som det går att skylla på om jag missar final, då är det jag som ska möta omgivningen, ensam ska jag stå och försvara varför jag inte lyckades hela vägen. Då är det ensamt då spelar det ingen roll hur många vänner jag har vilka tränare eller nått, i mina lyckligaste ögonblick är jag ensam o det olyckliga med. Samtidigt är det så jag vill o valt att ha det o jag vet att det inte spelar någon roll om jag vinner eller förlorar jag är samma Vicki ändå. Ändå vill jag att verkligheten ska få sluta som i novellen, jag vill att vår vänskap går att blåsa liv i oavsett hr många som skakar på huvudet åt mig nu o säger att jag är tokig.
Fast just nu finns det inte tid eller kraft att ta itu med det, det få bli sen, nu ska jag träna några ggr till, tvätta/packa handla det sista, hinna träffa några verkliga vänner o sen väntar VM efter det får vi se...Kanske tar jag itu med det då, eller så får det bara vara....
Trevlig helg