Ickis

2010-09-25
18:37:48

Tankar

Vill att någon tårkar mina tårar, tittar mig i ögonen och lovar att allt blir bra till sist. undrar ibland om detta är värt allt slit, borde jag ta nästa steg och gå vidare, hitta något nytt, stannar jag kvar bara för att det är bekvämt? eller trivs jag så bra som jag tror? är det bara tillfälligheter som gör att det rasar just nu, eller ser verkligheten ut såhär? vet att det kommer lugnare perioder, roligare perioder, där jag vet att jag är på rätt plats. Men just nu tar ångesten tag i mig så fort jag tänker på måndagen. Kan jag hitta verktygen som gör att jag kan engagera mig utan att själv fara illa?

åker i alla fall till england på onsdag, sista världscuptävlingen för i år, ska bli skoj att träffa alla igen, testa om den nya skjutställningen fungerar när det gäller, kommer inte att hinna ställa in det nya geväret innan dess utan det gamla får en sista resa, rätt skönt att få vintern  på mig att skjuta in det nya. Det gamla är sålt o jag vet att det kommer till ett bra hem. Känns som att lämna en trogen vän. Med detta gevär tog jag min första paralympicsmedalj, mitt Vm-guld, världsrekordet, ja det bär väldigt många fina minnen, men oxå jobbiga, som missen i Peking, Vm i sommar mf. men nu är det dags både för mig och det att gå vidare, jag vill inte skjuta ett paralympics till med detta.

Annars har det inte hänt så mycket den sista tiden har jag har jobbat, tränat och jobbat igen. Igår var en kompis hit och muntrade upp mig med lite wii-spel.

kram Vicki
2010-09-23
22:30:40

Tårar

Ikväll gråter jag för din skull
Ikväll inser jag att jag kan inte göra mer för dig
Jag hoppades, ville göra din värld rosa
Jag trodde jag hade lyckats
men starkare makter tog över och ändrade allt
Önskar jag kunde förklara detta för dig.
I din tysta värld kanske du inte ser vad som händer
Du kanske inte upplever att jg sviker dig igen
Det är kanske bara för min egen skull jag vill kunna förklara
nu kan jag bara tyst viska förlåt
Förlåt för att jag inte längre kan rädda dig
Jag har gjort allt jag kan det lovar jag dig
Jag har kämpat, slagits o slitit
Men det räcker inte och det måste jag acceptera
acceptera och gå vidare
JAg kan bara hoppas att de som nu tar hand om dig
vill dig väl.
Att de förstår dina behov och önskningar
Jag vill att du ska ha det bra
Tyst viskar jag förlåt
Jag tycker alldeles för mycket om dig.

Dikten får tala sitt eget språk o stå för sig själv, jag själv kurar ihop mig  sängen, just nu är livet tufft, det har hänt alldeles får mycket på sista tiden o vissa saker kan jag inte berätta om ännu. Men jag gillar inte det som händer, det fick mig till och med att gå hem från jobbet igår, idag har jag varit hemma o kommer att vara det imorgon med, sen hoppas jag på att vara på banan igen, det blir bara 2 dagar, sen sticker jag på sista världscupen för i år, som går i england. Ska bli skoj o framförallt skönt o komma bort ett tag.

kram V
2010-07-08
23:21:32

Om semester o varför slutar det aldrig i verkligheten som det gör i novellerna?

Första semesterveckan har snart gått, vad har jag gjort då? jo... hunnit få lite färg, klippt mig rätt kort, fått massage, hängt framför datorn, lärt mig att begripa mig på min tens-apparat, träffat kompisar, retat upp mig på några, var på gatufesten igår o fick äntligen min efterlängtade sushi, samt tillbringat en del tid i skjuthallen.

Imorgon var det tänkt att jag skulle åka till Umeå, så blir det inte, istället blir det en ny tur till skjuthallen o sen blir det nog en kall öl på altanen, rätt ok det med, men det känns konstigt.

I alla noveller jag läser ordnar det sig alltid på slutet, oavsett om det är en mamma o dotter som det skär sig emellan, ett förälskat par, eller en vänskap, så verkar det inte vara i verkligheten o det känns sorligt, inte för att jag o E hunnit vara vänner särskilt länge eller hunnit odla någon djupare vänskap, men ändå saknar jag den, jag saknar henne. Varför gör jag det? jag har vänner, fina sådana som alltid finns där vad som än händer och med tanke på att jag inte hinner ge dem den tid jag vill så borde jag inte skaffa nya.
Men något fanns hos E som jag hade velat ha kvar. Det kan ha varit hennes förståelse om att vara ensam, nu pratade hon o jag om olika typer av ensamhet men innebörden är den samma, hennes om avsaknad av män min om den ensamhet som skyttet ger mig, den är självvald o det är den som gör mig till en vinnare, när startkommandot ges är jag ensam, ingen annan kan skjuta mina skott, det finns ingen annan som kan göra målet, ta poäng så att vi får stå överst på prispallen, samtidigt finns det ingen annan som det går att skylla på om jag missar final, då är det jag som ska möta omgivningen, ensam ska jag stå och försvara varför jag inte lyckades hela vägen. Då är det ensamt då spelar det ingen roll hur många vänner jag har vilka tränare eller nått, i mina lyckligaste ögonblick är jag ensam o det olyckliga med. Samtidigt är det så jag vill o valt att ha det o jag vet att det inte spelar någon roll om jag vinner eller förlorar jag är samma Vicki ändå. Ändå vill jag att verkligheten ska få sluta som i novellen, jag vill att vår vänskap går att blåsa liv i oavsett hr många som skakar på huvudet åt mig nu o säger att jag är tokig.

Fast just nu finns det inte tid eller kraft att ta itu med det, det få bli sen, nu ska jag träna några ggr till, tvätta/packa handla det sista, hinna träffa några verkliga vänner o sen väntar VM efter det får vi se...Kanske tar jag itu med det då, eller så får det bara vara....

Trevlig helg