Ickis

2008-11-06
21:44:10

Utkast: De 2 ...

De 2 sista nätterna har varit knepiga, har varit svårt o somna sen har jag sovit som en stock tills någon väckt mig.

Olika saker har gjort att jag har börjat möta mina sorger, misslyckanden, tuffa saker som hänt, inte allt på en gång o inte i kronologisk ordning, de svävar fortfarande runt i mitt huvud utan mål.
Men nu när jag fångar upp dem o smakar på dem, bränner de inte på samma sätt som tidigare, jag törs möta dem, stanna i dem kortare stunder, vilket gör att puzzlet läggs, saker blir tydligare, fortfarande klarar jag inte av att med ord förklara dem, utan svarar fortfarande på vad det är som är jobbigt utan att berätta om de känslor som bor inuti mig,

Det är fortfarande tufft, men på ett annat sätt. ett sätt som är svårt att förklara, svårt att acceptera, men viljan o kraften att ta itu med dem finns här. Vad beror de på, jo jag inser att det inte går att rymma ifrån det hela, det går inte att förtränga, det slutar alltid med att det kommer tillbaka på ett eller annat sätt. När nya saker kommer blossar de oarbetade sakerna upp, gör allt större o jobbigare. Jag är inte rättvis mot mig själv om jag förtränger det som hänt, inte rättvis mot de som är inblandade.
Det enda jag vet till 100 % är att jag kommer att gå starkare ur det här.

Ni som läser denna blogg får hitttils bara veta hur jag mår, det är mitt sätt att bearbeta det hela, förklaringar kommer när jag orkar sätta ord på dem, när jag hittat balansgången mellan vad jag vill förmedla o vad jag inte vill förmedla med hänsyn till en
2008-11-05
14:14:37

När inte verkligheten är som man tror.

När livet känns svårt o varje andetag, minut känns som att bestiga ett berg,
är det lätt att missa saker i sin omgivning, att missa det människor säger.
luta sig mot väggar som inte håller.
Hoppa utan fallskärm mot händer som kanske inte bär.
Sen kommer verkligheten ikapp, uppvaknandet sker
Med vishet om att verkligheten kanske inte är sån som jag trodde den var.
Den ömsesidighet jag trodde fanns var inte så,
de jag trodde på försvinner de jag inte trodde på stannar.
Insikten får mig att vakna upp att se de små signaler som omgivningen utsänder,
De signaler jag utsänder, vad säger de andra människor?  

Igår kom verkligheten ikapp,
jag fick insikter som jag på ett sätt vill slippa på ett annat sätt är glad att jag fick,
när allt är som jobbigast är det skönt att lita på andra.låta dem bära en igenom svårigheterna,
men ansvaret för att ta itu med mitt eget liv ligger hos mig,
det kan ingen avlasta mig med,så länge andra bär mig så behöver jad inte kämpa för att gå själv,
men är det så livet skall vara? är det så jag vill ha mitt liv?
Svaret djupt inom mig är nej, det är skönt att bli buren,
men känslan över att klara det själv är större än så.
Jag backar bandet tittar tillbaka på det senaste året ser
 alla de människor som burit mig,
de är guld värda o jag kan aldrig tacka dem nog,
men att de bar mig har oxå skadat mig,
istället för att ta itu med mitt inre har jag låtit mig bara bäras omkring,
Nattens tankar o drömmar har fått mig att vakna,
att inse att jag på vägen missat saker, blundat för saker,
istället för att ta itu med dem.
Viktiga människor och upplevelserhar blivit åtsidosatta till förmån för
andra människor och upplevelser som jag trott varit viktigare.
idag ser jag att jag har egentligen behövt och velat ha dem alla i min närhet.
På olika sätt.
2008-11-02
15:31:32

jobbig dagbok o vart är reseberättelsen från paralymmpics?

Reseberättelsen kommer jag lovar! har köpt ny dator o korten ligger på den gamla....

Jobbiga relativt mörka minnen och känslor flyger runt i mitt huvud,
några äldre från år tillbaka andra alldeles nya,
de åker runt utan mål, finns där väntandes på nått,
jag fångar varsamt och försiktigt upp en av dem,
kupar mina händer runt den, smakar på den,
 låter den komma in i mitt medvetande,
den bränner får min hals att snöra ihop sig, växer o hotar att krascha min mur som jag byggt runt dem,
snabbt släpper jag den, låter den åter flyga runt med de andra.
Någon säger något om det som rör sig inom mig, o tanken stannar upp igen, gör sig själv påmind,
jag smakar på den, låter den stanna upp,
men snabbt är smärtan tillbaka, den smärta jag inte vågar känna. med rädsla för att den skall flyta upp till ytan
och jag skall bli tvungen att ta itu med den,
orkar inte göra det nu,
vågar inte lita på att jag inte står här ensam,
vågar inte lita på att alla de händer som varsamt brukar lyfta mig när jag faller skall orka lyfta mig en gång till,
ändå måste jag få dem ur mig,
jag måste möta dessa känslor och tankar som idag flyger runt utan mål,
för att orka gå vidare.
För att få dessa minnen att bli vackra minnen, minnen om saker som varit
tankar jag orkar möta, utan smärta och utan rädsla.