10:53:39
Dags att bli jag igen
Det är 5 dagar sen vi kom hem från Paralympics, 5 konstiga tomma dagar, hjärnan hänger inte med, tankarna som skulle kunna snurra ordentligt rör sig nu i slowmotion, 4 års förberedelser, 4 års tro, hopp, bakslag, förtvivlan, glädje, sorg, är nu över, de tog slut på 3 veckor, de slutade inte som jag hade tänkt mig, de slutade inte med ett guld.
Vad var det som hände? Vad var det som gjorde att jag inte räckte ända fram, svaret finns djupt inom mig, svar som gör onda att tänka på, ord som lätt kan missuppfattas, som kan såra när de uttalas, men ändå svar som måste komma fram, det krävs inom en framtid beslut på om och hur jag ser på London, o för att ta detta beslut, behöver jag uttala svaren, se hur min omgivning reagerar på dem, hur jag reagerar, vad av detta som går att förändra, vilka förändringar jag är beredd på, vilka de som står mig nära är beredda på,
Där vart det solklart vad som är fel, varför jag tappat den Vicki jag en gång var, att de senaste åren handlat om att jag tagit på mig en roll o personlighet som inte är jag. Till att bli någon jag innerst inne inte känner igen o inte tycker om att vara.Jag brukar gå genom strider rätt hel, brukar kunna strida utan att själv fara illa, de senaste åren har jag fallit igenom för många ggr, blivit sårad, deprimerad över saker som jag aldrig tidigare reagerat över.
Jag har identifierat mig genom att vara en elitidrottstjej, en tjej som är duktig på min idrott. Där har jag varit trygg o den tryggheten har räckt när andra saker stormar runt mig. De senaste åren har den biten puffats undan till förmån till en identifiering på mitt funktionshinder o min kamp för den.Det är inget fel att kämpa för tillgänglighet, idiotiska lagändringar etc, jag gör det i jobbet o där är det helt helt naturligt, men privat får andra göra det, personer som jag beundrar o respekterar högt, människor jag älskar för den de är,
Men nu måste jag göra det som känns rätt för mig, för att nästa år ärligt och rättvist mot mig själv ta det avgörande beslutet om det blir London 2012 eller inte.
Vad var det som hände? Vad var det som gjorde att jag inte räckte ända fram, svaret finns djupt inom mig, svar som gör onda att tänka på, ord som lätt kan missuppfattas, som kan såra när de uttalas, men ändå svar som måste komma fram, det krävs inom en framtid beslut på om och hur jag ser på London, o för att ta detta beslut, behöver jag uttala svaren, se hur min omgivning reagerar på dem, hur jag reagerar, vad av detta som går att förändra, vilka förändringar jag är beredd på, vilka de som står mig nära är beredda på,
Där vart det solklart vad som är fel, varför jag tappat den Vicki jag en gång var, att de senaste åren handlat om att jag tagit på mig en roll o personlighet som inte är jag. Till att bli någon jag innerst inne inte känner igen o inte tycker om att vara.Jag brukar gå genom strider rätt hel, brukar kunna strida utan att själv fara illa, de senaste åren har jag fallit igenom för många ggr, blivit sårad, deprimerad över saker som jag aldrig tidigare reagerat över.
Jag har identifierat mig genom att vara en elitidrottstjej, en tjej som är duktig på min idrott. Där har jag varit trygg o den tryggheten har räckt när andra saker stormar runt mig. De senaste åren har den biten puffats undan till förmån till en identifiering på mitt funktionshinder o min kamp för den.Det är inget fel att kämpa för tillgänglighet, idiotiska lagändringar etc, jag gör det i jobbet o där är det helt helt naturligt, men privat får andra göra det, personer som jag beundrar o respekterar högt, människor jag älskar för den de är,
Men nu måste jag göra det som känns rätt för mig, för att nästa år ärligt och rättvist mot mig själv ta det avgörande beslutet om det blir London 2012 eller inte.