Ickis

Vill att någon tårkar mina tårar, tittar mig i ögonen och lovar att allt blir bra till sist. undrar ibland om detta är värt allt slit, borde jag ta nästa steg och gå vidare, hitta något nytt, stannar jag kvar bara för att det är bekvämt? eller trivs jag så bra som jag tror? är det bara tillfälligheter som gör att det rasar just nu, eller ser verkligheten ut såhär? vet att det kommer lugnare perioder, roligare perioder, där jag vet att jag är på rätt plats. Men just nu tar ångesten tag i mig så fort jag tänker på måndagen. Kan jag hitta verktygen som gör att jag kan engagera mig utan att själv fara illa?

åker i alla fall till england på onsdag, sista världscuptävlingen för i år, ska bli skoj att träffa alla igen, testa om den nya skjutställningen fungerar när det gäller, kommer inte att hinna ställa in det nya geväret innan dess utan det gamla får en sista resa, rätt skönt att få vintern  på mig att skjuta in det nya. Det gamla är sålt o jag vet att det kommer till ett bra hem. Känns som att lämna en trogen vän. Med detta gevär tog jag min första paralympicsmedalj, mitt Vm-guld, världsrekordet, ja det bär väldigt många fina minnen, men oxå jobbiga, som missen i Peking, Vm i sommar mf. men nu är det dags både för mig och det att gå vidare, jag vill inte skjuta ett paralympics till med detta.

Annars har det inte hänt så mycket den sista tiden har jag har jobbat, tränat och jobbat igen. Igår var en kompis hit och muntrade upp mig med lite wii-spel.

kram Vicki